År efter år tillåts förlossningsvården vara underfinansierad, vilket leder till underbemanning och ohållbara arbetsvillkor. Det får många utbildade barnmorskor att vända sig till andra delar av vården och många väljer att arbeta deltid för att orka med. Enligt Socialstyrelsen hade 18 av 21 regioner brist på barnmorskor 2020, och bristen väntas fortgå till år 2035.

Klimatkrisen är inte något som kommer att inträffa sedan, någon annan gång. Det är heller inte något som sker någon annan stans. Det är här och nu och rapporterna om hur illa det är ställt haglar över oss. Trots det verkar väldigt många fast i det som jag brukar kalla ”nånannanismen”, dvs i en föreställning om att det är någon annan som ska göra något, helst någon annan stans och om det nu skulle gälla oss så är det i alla fall någon annan gång.

Det är klart att vi måst tala om skjutningarna. Men frågan är hur? Vem uttrycker vad och på vilken grund? Det är klart att det måste ske frihetsberövanden, men hur ska ofriheten användas? Utbildning i fortsatt kriminalitet (fängelse) eller utbildning i en bredare samhällskunskap inom ramen för samarbeten mellan tvångsvård och folkhögskola?

Vi måste få ett slut på detta vansinne! Jag talar om kriget. Om militarismens totala dominans inom säkerhetspolitiken. Om den ökande upprustningen, i Sverige och i världen. Miljarderna rullar och det militärindustriella komplexet har kompletterats med ett arbetsmarknadspolitiskt. Inte minst i Sverige hurrar man redan på de orter som ska få nya regementen.  Det är upp-och-ned-vända världen!