Militarismen marscherar

  • Inläggskategori:Aktuellt

Militarismen är på frammarsch. I Sverige, i Europa och i världen. I förra veckan ingick Sverige, Norge och Danmark ett nytt militärt samarbete. Dessutom träffades representanter från 13 olika länder i Stockholm för att diskutera hur man gemensamt ska tackla flera pågående säkerhetshot. Man talade om nätverk, information och större möjligheter till gemensamt agerande.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) anser att det är viktigt för Sverige att utöka det militära samarbetet med andra länder. Han pekar bland annat på risken för internationell terrorism och en orolig omvärld med konflikter i exempelvis Afghanistan och Mali. Man diskuterade också det fortsatta arbetet i European intervention initiative (EI2), ett fransklett militärt samarbete som Sverige varit medlemmar i sedan 2019.

Och så har vi kunnat läsa om att arbetet med att etablera fem nya regementen och en ny flygflottilj har kommit så långt att det är dags för invigningar. Först ut var K 4 i Arvidsjaur som hissade flaggan den 24 september. Sedan följer ett pärlband med invigningar under hösten och nästa år.

Försvarsbudgeten går från knappt 60 miljarder kronor per år 2020 till cirka 85 miljarder kronor för 2025 (i 2020 års penningvärde). Detta kan jämföras med de 2,4 miljarder kronor på att skydda värdefull natur under 2022, och de 12 miljarder mer till klimatsatsningar som regeringen lägger i budgeten. Obalans är bara förnamnet!

Att Sverige numera är så insnärjt i strategiska vapensamarbeten så att man inte ens vågar skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen är en ren pinsamhet.

Nu om någonsin borde vi väl diskutera hur, och om, de internationella samarbetena verkligen minskar risken för konflikter och/eller löser redan uppkomna konflikter. Kriget i Afghanistan kan tjäna som sedelärande exempel.

Syftet med kriget var att bekämpa terrorism och Sveriges uppdrag var att upprätthålla säkerheten. Uppdraget misslyckades totalt. Redan under våren 2017 publicerades en utvärdering av den svenska insatsen. Där framgick med all önskvärd tydlighet att trots enorma kostnader, 27,5 miljarder beräknade man då, och trots mänskliga uppoffringar så var den pågående insatsen ett gigantiskt misslyckande.

Den svenska närvaron ansågs inte ha bidragit till att säkerhet upprätthållits och den hade inte heller, vilket var ett annat mål, byggt upp förmågan hos de afghanska säkerhetsstyrkorna. Däremot ansåg utredaren att Försvarsmakten utvecklat sin egen förmåga till samarbete, framför allt med Nato. Och det var just det som försvarsminister Hultqvist lyfte fram när han kommenterade att Sverige drog sig ur.

– Vi har lärt oss att samarbeta, sade han då.

Ett samarbete som nu ska fortsätta. Mer och med fler. Att Sverige numera är så insnärjt i strategiska vapensamarbeten så att man inte ens vågar skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen är en ren pinsamhet.

Militariseringen av säkerhetspolitiken måste få ett slut. Insikten om att fred på jorden också förutsätter fred med jorden är en bra utgångspunkt för det breda opinionsarbete som nu är nödvändigt.

Diskussionen om det reella säkerhetspolitiska läget, det faktum att vi lever i en klimatkris som i sig kommer att skapa nya konflikter runt om i världen, med brist på mat och vatten, människor som tvingas fly undan bränder, skyfall och havshöjningar, den diskussionen lyser med sin frånvaro.

Militariseringen av säkerhetspolitiken måste få ett slut. Insikten om att fred på jorden också förutsätter fred med jorden är en bra utgångspunkt för det breda opinionsarbete som nu är nödvändigt. Det finns alltid alternativ till det väpnade våldet. Men det kräver ett annat förhållningssätt. Ett erkännande av vårt ömsesidiga beroende. En förståelse av att ingen är säker förrän alla är säkra.

Och det krävs modiga politiker som inte låter sig förföras av det gigantiska ekonomiska intresse som det militärindustriella komplexet representerar.

Gudrun Schyman i Fempers den 28 september 2021