Gudrun Schyman vill sätta klimatet i centrum

  • Inläggskategori:Aktuellt

Om livet i karantän, om covid-19 och den inhemska vårdsituationen, det så kallade nya saltsjöbadsavtalet och Sveriges närmande till Nato, och så förslaget som redan väckt debatt: att ställa om Fi till ett klimatalternativ.

Gudrun Schyman i stor nyårsintervju Feministiskt perspektiv nyårsafton 2020,

Det är ju faktiskt en tradition det här, med nyårsintervju i Feministiskt perspektiv. Förra året hade vi ingen aning om vad som stod för dörren. Har du mått bra?

– Jag har mått bra och mår bra. Ingen covid här, men jag håller mig till reglerna. Tar inga onödiga risker. Men jag tycker det är tungt nu. Tillsammans med det kompakta väder-mörkret. Det smyger sig på en passivitet, jag hasar runt i pyjamasbyxor, sitter i oändligt många digitala möten och växer nästan fast i kontorsstolen. Det är inte min stil. Jag gillar tempo, möten med människor och många deadlines! Möten är ju så mycket mer än bara orden. Det är närvaro, handslag, kramar, hud mot hud, ögonkast, ansiktsuttryck, dofter, elektricitet i rummet, ja allt det där som gör att vi får energi. Nu är det stumt och endimensionellt. Att vara människa är ju att kommunicera med hela vår förmåga. Nu är vi ytterst begränsade.

2020 har ju nästan uteslutande kommit att handla om covid-19. Hade du reflekterat över riskerna för en global pandemi innan det kom över oss?

– Nej det kan jag inte säga. Samtidigt är jag inte förvånad. Det var snarare en tidsfråga. Många har ju talat om sambanden mellan risker för pandemier och vårt destruktiva sätt att leva. Kombinationen intensiva storjordbruk, skogsskövling, industrialiserad djurhållning, människors förflyttning över kontinenter i snabb takt, upphettningen, och så vidare. Allt hänger ju ihop och det har väl aldrig varit så brutalt tydligt som nu!

Du tillhör ju dem som återkommande larmat om villkoren inom omsorgen, det finns ju några hundratusen personer som inte alls har behövt bli så förvånade över bristerna och arbetsvillkoren inte minst i äldreomsorgen, kanske framförallt alla dem som jobbar där. Vad tror du händer nu när det blivit uppenbart för hela samhället att personalen i omsorgen gått knäna i flera år – kommer vi kunna få se några bestående förbättringar?

– Jag hoppas naturligtvis på det men jag kan inte säga att jag är optimistisk. Det borde vara självklart att hela omsorgssektorn måste få en högre status och att det måste materialiseras i både fler anställda, trygga heltidsjobb och anständiga löner. Men jag ser samtidigt hur de här självklarheterna är väldigt långt borta i förhållande till den verklighet som finns i kommunerna. Jag är ju kommunpolitiker i Simrishamn och när jag till exempel tog upp löneskillnaderna mellan undersköterskor och parkarbetare här i Simrishamn var det någon som räknade ut att det skulle kosta kommunen 23 miljoner att jämställa lönerna. I en liten kommun är detta en stor summa, så alla förväntades förstå att detta var ju helt omöjligt. Jag påpekade då att ett annat sätt att tala om samma sak är att säga att kvinnorna subventionerar kommunen med 23 miljoner. Det gjorde faktiskt att vi fick en annan diskussion men utfallet blir nog inte mer än kanske en låglönepott på 800 000 kronor.

Hur tycker du generellt att regering och riksdag har hanterat krisen?

– Bristerna inom vård och omsorg har hanterats uselt under mycket lång tid och urholkningen av den generella välfärden har pågått länge. Men nu blir det tydligt och existerande orättvisor skärps dessutom. Samtidigt tycker jag väldigt illa om den här ständiga ”syndabocks-debatten”. Jag tänker att alla faktiskt gör så gott de kan och ibland blir det inte bättre. Jag sympatiserar med den ”frivillighet” som ändå präglar mycket av de restriktioner som kommit och jag är övertygad om att det varit bra med öppna förskolor och skolor. Tillit i stället för repression. Jag gillar det. Sedan är det ju intressant att se att det finns pengar när det behövs och att överskottsmål och annat påhitt förbleknar. Det visar på att det ekonomiska systemet är föränderligt och det är en central fråga. Vi måste utveckla systemkritik och omvärdera vår syn på ekonomi. Från att pengarna är ett mål i sig till att de är ett verktyg för att uppnå politiska mål och samhällelig förändring. Den insikten behöver vi ha med oss nu när vi ska forma samhället fossilfritt, det vill säga när vi övergår från att prata väder till att prata klimat-kris.

Hur tycker du att samhället har klarat krisen?

– Bristerna i systemet med olika regioner med ”eget” ansvar när det gäller sjukvården har visat sig i syn prydno. Det har inte fungerat helt enkelt. Kravet på att avskaffa regionerna och låta staten ha ansvar för sjukvården måste komma upp igen. Det vore konstigt annars. Civilsamhället är den del som uppvisat styrka. Hjälpsamhet människor emellan har blomstrat och innebörden i ord som solidaritet har fått en väldigt praktisk betydelse för många. Också förhållandet till naturen tror jag har förändrats för många. Kanske den eftertänksamhet som pandemin ändå gett utrymme till får fler att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet och då tror inte jag att öppethållandet på köpcentra eller importerat kött från Brasilien träder fram som vinnare….

Under året har frågan om Las varit både politiskt och fackligt het och för några veckor sedan var parterna överens om vad som beskrivs som ett nytt Saltsjöbadsavtal. Vad tror du att det har för betydelse för arbetsmarknaden att frågan om den ”svenska modellen” var uppe riksdagen och vände, och vad tror du att det nya Saltsjöbadsavtalet kommer att leverera för Kommunals medlemmar?

– Jag ser inte att den nya överenskommelsen ger kvinnodominerade sektorer tillräckligt. Det gäller inte bara Kommunals medlemmar. Det finns otrygga anställningar, ofrivilliga deltider och på tok för låga löner inom flera sektorer. Jag har ett barnbarn som jobbat på ständiga vikariat inom detaljhandeln i fyra år utan att ha fått fast tjänst. Där har det ingen betydelse vem som ska gå först. Där handlar det om att överhuvudtaget komma in!

Feministiskt perspektiv firar tio år 2021. Det är också 10 år sedan (11) som sd kom in i riksdagen – hur skulle du summera de senaste tio åren ur ett demokrati- och rättviseperspektiv i Sverige?

– Och det är 10 år sedan Fi för första gången fick mandat i en parlamentarisk församling – i Simrishamn! Jag tycker det är intressant att dess bägge motpoler, feminismen och nationalismen, har tagit avgörande steg samtidigt. Bägge, både Fempers och Fi, har framgångsrikt påverkat problemformuleringen. Feminismen påverkade mer i början av perioden, nationalismen har påverkat stort i slutet. Feminismen nådde en höjdpunkt 2013/2014 och nationalismen 2015 och framåt. Det fanns rörelser i samhället som kanaliserades i engagemang i bägge fallen. År 2013/2014 handlade det om rasprofilering i T-banan, våldtäktsdomar som var extrema och en beskrivning av feminismen i en dokumentär på TV som fick bägaren att rinna över. År 2015 var det år då många människor på flykt sökte sig till Sverige. Feminismen har varit pådrivande för att vi inte längre hör kvinnors villkor beskrivas som ”kvinnofrågor” och ”särintressen” men samtidigt finns de reella problemen kvar, till exempel på arbetsmarknaden, när det gäller ansvaret i föräldraskapet och, inte minst, när det gäller det patriarkala våldet. Den nationalistiska agendan har påverkat snart sagt varje parti i deras syn på migration och integration. Det har skett en dramatisk värderingsförändring som får stora konsekvenser på många områden, både välfärdsområdet, kulturområdet, synen på säkerhetspolitiken och i grunden synen på demokrati och rättvisa.

Under 2020 har flera förtalsrättegångar med kopplingar till #metoo ägt rum. I samtliga fall där dom förkunnats har de aktuella kvinnorna dömts till skadestånd. Hur ser du på det här rättsliga efterspelet? Vad drar du för slutsatser? Vad tror du samhället drar för slutsatser? Unga tjejer?

– Jag tycker det har varit en väldigt olycklig sammanblandning mellan kvinnors berättelser och medias roll. Kvinnor måste kunna berätta utan att vara rädda för att dras inför rätta. Media har sina egna överväganden att göra.

Under covid-19 har en rad frågor förskjutits från den politiska dagordningen, vilka har du saknat och vilka är du glad att du sluppit?

– Jag blir mer och mer frustrerad över att klimatkrisen inte får plats. Jag är djupt bekymrad över att krismedvetandet när det gäller covid-19 inte omfattar klimatkrisen med samma självklarhet. De hänger ju ihop!

Kraftigt höjda anslag till militären annonserades i veckan, 34 miljarder, vilket gör att deras kostnader hamnar i paritet med hela vårdsektorns (före covid, men ändå…), hur skulle du säga att det går för tankarna omkring fred och säkerhet och hur tycker du att Sverige bör hantera behoven som visat sig under pandemin – vågar vi låta försvaret hålla beredskapslager?

– Den militära upprustning som pågår, i Sverige och i världen, är ett hån mot den kunskap vi har om de verkliga problemen. Med närmast paranoida förutsägelser om kommande krig låter en förhållandevis enig riksdag miljarderna regna över militären. Fredsrörelsen har ingen röst i riksdagen och det är oändligt sorgligt! Vi som på olika sätt protesterar blir misstänkliggjorda för att gå Putins ärenden. Jag skrev senast på en global uppmaning om att alla länder skulle ge 50 procent av sina militärbudgetar till konstruktivt arbete för att lösa svält- och hungerkatastrofer, hjälpa människor på flykt, utrota sjukdomar, ställa om till fossilfri verksamhet, och så vidare. Det kulle räcka och bli över! Allt detta som handlar om mänsklig säkerhet och som definierades av FN redan 1994. Man skrev bland annat att mänsklig säkerhet är en pandemi som inte bröt ut, ett barn som inte dog, och så vidare. Så många har varnat för detta vi nu befinner oss i så länge. Och samtidigt går våra mesta resurser, både pengar och kunnande, till det mest destruktiva – våldet. Det går inte att kriga sig till fred och det går inte att slå sig till kärlek. Detta är fakta, ingen åsikt!

Många, bland annat du, befarar att Sverige steg för steg är på väg in i Nato. Vad tror att du att det får politiska konsekvenser? Rustas det för nytt kallt krig i regionen? I världen?

– Ingen tidigare försvarsminister har tagit Sverige så långt in i Nato som denna socialdemokratiske Peter Hultkvist. Han är mer militaristisk än någon tidigare försvarsminister, oavsett parti. Aldrig har Sverige rustat så mycket som nu och det ser lika dant ut globalt. Med Nato-option och värdlandsavtal har vi inte bara öppnat köksdörren utan varenda ytterdörr. Det blir fullt korsdrag och idén om att Sverige ska vara alliansfritt, ha kontakter med alla, bygga säkerhet genom dialog och demokratiarbete, den idén flyger ut med vinden. Liksom idén om att bygga fred med fredliga medel. Det som nu pågår är egentligen en säkerhetspolitisk kursändring som är gigantisk men den sker utan debatt i riksdagen. Detta är sorgligt på riktigt!

Borde vårdsektorn också ha en ÖB?

– Nej, vad vårdsektorn behöver är att lyssna på professionen!

Du har engagerat dig i klimatfrågor under året – vilka klimatsmarta slutsatser kan vi dra i samband med pandemin?

– Kopplingarna mellan konflikter, klimatförändringar, försämrad biologisk mångfald och livsmedelsbrist är uppenbara. Det här är inte isolerade frågor som kan hanteras enskilt. Den slutsats vi ska dra är att det handlar om samma sak. Pandemin är en yttring av klimatkrisen som i sin tur också blir en hälsokris. Den feministiska maktanalysen, synliggörandet av den patriarkala maktordningen, med dominans, kontroll, makt genom hot om våld och utlöst våld (militarismen) som verktyg slår nu till med full kraft i det planetära systemet. Moder Jord saknar samtyckeslag!

Inom Feministiskt initiativ pågår just nu arbete i en framtidskommission – vad anser du är vägen framåt för Fi?, menar du?

– Just nu pågår också förberedelser för kongressen i mars och då är det naturligt att väcka frågor om framtiden. Jag menar att vi måste titta på valet 2022 som ett avgörande klimat-val. Tiden är kort för att göra de förändringar om är helt nödvändiga om vi ska klara Paris-avtalet. Tar vi klimatkrisen på allvar måste vi våga inse att det nu handlar om en överordnad existentiell fråga, som under kommande decennier måste vara helt styrande för all politik. Den fråga vi ska ställa oss är: Vad gör vi, som feminister, nu? Vilket initiativ är nödvändigt nu? Feministiskt initiativ har en värdefull infrastruktur redo inför valet 2022. Vi har fri delning av valsedlar i samtliga vallokaler i samtliga val (riksdag, region, kommun). Jag tycker vi ska använda den infrastrukturen till att forma ett demokratiskt initiativ, där vi byter valbeteckning till Klimatinitiativet och där vi öppnar våra listor för engagerade och kunniga personer från civilsamhällets olika sektorer. Vi i Fi Simrishamn har skrivit en motion om detta och det pågår en spännande diskussion inom organisationen. Det är kongressen som beslutar.