19 Okt Feministbrev 143, Hur kan så många vara så förvånade så länge?

Hur kan så många vara så förvånade så länge?

I Dagens Nyheter tidigare i veckan , https://www.dn.se/nyheter/politik/alla-partiledare-hyllar-natkampanj-oppnar-for-lagskarpning/, kunde vi läsa att alla riksdagspartiers ledare hyllar nätkampanjen #metoo och att alla flaggar för att skärpa lagstiftningen. Männens utsagor är intressanta.

Stefan Löfven säger att han beundrar och respekterar de som träder fram, att vi måste vara tydliga med att det här inte är acceptabelt och att regeringen är feministisk och har varit det från dag ett. Han själv har aldrig sett några sexuella trakasserier under sitt långa fackliga och politiska liv.

Jonas Sjöstedt tycker att det är bra att problemen dras fram i ljuset, att problemet till stor del finns i manligheten, att det finns ett behov av att ändra attityder och behov av en dos feminism.

Jan Björklund säger att det är bra med debatt och diskussion för det är ju attitydersom behöver förändras. Attityder och lagstiftning. Samtyckeslag vore bra. Attityderna förändras genom diskussion och debatt.

Ulf Kristersson blir förbannad och frustrerad, pekar på lagstiftning men också på att attityder och beteenden i vardagen måste ändras och att osunda attityder kan förändras när vi sätter ljuset på frågorna.

För det första slutar jag aldrig att förvånas över att så många män alltid förvånas. För det andra blir jag närmast allergisk när jag hör ordet ”attityder” i det här sammanhanget. I ordboken står det så här: attityʹd (franska attitude ’hållning’, av italienska attitudine, ytterst av senlatin aptituʹdo ’lämplighet’, ’lämpligt tillfälle’), kroppsställning, kroppshållning, pose; eller inställning, förhållningssätt. Synonymer till förhållningssätt är enligt uppslagboken attityd, synsätt, inställning.  Synonymer till inställning är ståndpunkt, uppfattning, attityd, hållning, syn, mening, åsikt, position.  Och vad ska vi välja där för att kunna ringa in vad det är som behöver förändras? Handlar det om åsikt eller position? Ståndpunkt eller uppfattning? Och i så fall hos vem???

Det är ett gigantiskt problem att så få män kan/vill/ förmår förstå att det här handlar om ett strukturellt globalt samhällsproblem som i grunden handlar om makt. Könsmakt. Alltså den uråldriga föreställningen om att vi är så olika som människor när vi har olika kön, (och att det bara finns två) och att vi därför omedelbart ska mötas av olika förväntningar och tilldelas olika roller i samhället, där mäns roll är att beskydda kvinnor och barn och territorier med vapen i hand och där män följaktligen är mer värda.

Det är det här maktförhållandet vi måste förändra. Manligheten definierad utifrån makt, som kan upprätthållas med hot om våld och utlöst våld. Alltså den destruktiva linje som går från våldet i de intima relationerna, våldet i namn av heder, genom gängvåldets alltmer beväpnade uttryck och ut till de internationella relationernas slagfält, där kvinnors kroppar skändas systematiskt.

De flesta av oss har varit med om sexuellt våld eller sexuella trakasserier. Män har utövat makt i enlighet med det genuskontrakt som fortfarande dikterar villkoren. För att bryta destruktiva mönster i grunden måste vi se både djupet och bredden i problematiken. Vi måste våga se hur det intima våldet hänger ihop med de sexuella trakasserierna i skolan, tafsandet på partyt, på jobbet, på gatan, osv., ända ut på de internationella slagfälten. Vi måste våga ta avstånd från våldet i alla relationer, på alla nivåer, för det hänger ihop. Vi måste länka samman socialpolitik, kriminalpolitik, försvarspolitik och utrikespolitik i en säkerhetspolitik som definieras ”mänsklig säkerhet”.

Att kampanjen #metoo nu snabbt sprider sig runt om i världen, eller redan har varit i en del länder, synliggör ett globalt maktmönster som det inte borde gå att blunda för längre. Kan vi vara överens om att det inte handlar om enskilda personers attityd/inställning/förhållningssätt så borde vi också kunna bli överens om att omfördela resurser.  T.ex. till mer normkritiskt arbete i förskola och skola, med syftet att hindra och förebygga sexuelle trakasserier och kränkningar, till effektivare processer i sexualbrottsmål (öronmärkta medel till Åklagarmyndigheten o Domstolsverket), till en stor informationssatsning om samtycke (när nya lagen införs, liknande den stora kampanjen som var när lagen mot aga infördes) och till ökat stöd till  frivilligorganisationer som jobbar med samtycke och mot övergrepp (dvs utöver skyddade boenden och bredare våldspreventivt arbete).

Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattar i en rapport från 2005 att mellan 30 och 60 procent av alla kvinnor någon gång under sin livstid har utsatts för fysiska och/eller sexuella övergrepp. I en sammanställning av forskning från 2013 uppskattar organisationen att 35 procent av världens kvinnor har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en partner och/eller sexuellt våld av en annan person än en partner.  FN:s kommission för utrotande av mäns våld mot kvinnor uppmanar sina medlemsländer att rusta ner militärt och rusta upp en säkerhet för människor. En punkt handlar om Personlig säkerhet – att leva utan risk för våld utövat av stater eller individer, i både det offentliga och i det privata.

Inom vissa områden har Sverige kommit långt när det gäller lika rättigheter men den patriarkala grundstrukturen finns faktiskt kvar. Trots att regeringen titulerar sig ”Feministisk”.

Just nu, genom kampanjen #metoo, blir detta extra tydligt. Därför ska vi,  just nu,  tala högt om den omfattande sexualbrottsrelaterade kriminalitet som fortfarande frodas så länge män har mer makt på kvinnors bekostnad.

Gudrun, #metoo

Stäng meny