Gudrun Schyman: Feministbrev 112 – Öppna din hand – vi bor i samma land

Möter du människor som tigger? Ja, men inte här, svarade många för tio år sedan. Idag svarar nästan alla Ja visst gör jag det. Det finns ingen glädje i svaret. För det finns ingen glädje i mötet. Den som tigger är i en utsatt och förnedrande situation. Vi som passerar skäms, oavsett om vi ger eller inte.

Fattigdom gör något med oss, oavsett om vi är fattiga eller inte. Vi vill inte att det ska vara så här. Vi vill inte möta nöd utan att kunna göra något och kan vi inte göra något så skäms vi. För att vi inte kan, inte vågar eller inte vill.

Sverige har ett direkt och eget ansvar för de romer som är här, skriver årets Stieg Larsson-pristagare Soraya Post och Thomas Hammarberg i SvD (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-har-ett-ansvar-for-romer-som-ar-har_4085943.svd) Bägge har arbetat för romernas rättigheter i stora delar av sina liv. Bägge får ständigt frågor om tiggare. Vilka är de? Varför kommer de hit? Finns det kriminell organisering? Osv. Deras svar är att de flesta kommer från Rumänien och Bulgarien, att flertalet är romer och att skälet till varför de kommer är att de inte klarar sig hemma. De kommer av nödtvång. De vill inte vara här men klarar inte att försörja sig och sina barn. De hoppas få ihop pengar för att lindra den totala misär som är livet hemma.

Vem ska då göra vad? Hemländerna har naturligtvis ansvar men precis som tidigare i Sverige diskrimineras romer hårt. Barn trakasseras i skolan, sjukvården är stängd, bostäderna är slum, arbetsmarknaden är stängd. EU har ansvar att skydda minoritetsrätten för romer men konferenser och pappersplaner har inte förändrat verkligheten. Ännu.

Svenska myndigheter har också ansvar.  Det måste finnas ett samarbete med hemländernas regeringar/myndigheter men också ett aktivt stöd till frivilligorganisationer som Röda Korset och Rädda Barnen. Och Sverige har ansvar för de personer som är här. Romernas situation i Sverige innebär ett test av vad vårt tal om allas rättigheter betyder i praktiken, skriver Post och Hammarberg och listar akuta åtgärder. I stället för brutala avvisningar vill de se alternativa boenden och att EU-migranter ska ha samma rätt till sjukvård som papperslöa. Dessutom måste polisen ta hotbilden mot migranterna på större allvar.

Och vi då, du och jag? Vad kan vi göra i stället för att vända bort blicken eller gå omvägar för att slippa se? Kan vi byta skam mot solidaritet?

Det finns goda exempel. Jag har fått en berättelse från Lund:
Vi är en grupp människor som på fritiden hjälper hemlösa och arbetssökande romer: med kläder, övernattning, småjobb, språk, mat. Att se dem och höra deras historia:  ”Vi har inget hem. Vi bodde hos min svärmor och hennes fyra söner. I ett litet hus /dvs koja/ med ett enda rum och en kamin. Vi hade inget arbete, vi sökte överallt, och kom hit. Nu väntar vi barn. Vi har inte hittat arbete. Vi tjänar våra pengar genom att be om gåvor. Det är hemskt att se min gravida fru sitta så här och tigga, jag gör det gärna själv, men det räcker inte.”

Vi möter människor som du och jag men som i praktiken blir fullständigt ignorerade. De får inte sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. De håller på att dö av svält, av köld eller mordförsök – och de betraktas som ett problem – för oss!

Dessutom – tältläger bränns ner, övernattningsbilar attackeras. Romerna är livrädda. Vi som engagerar oss förundras över att människor som inte har mat, kläder och tak över huvudet här i Sverige inte verkar vara något som angår samhället! Det verkar sakna allmänintresse. Vi som försöker göra något ses på som några som odlar ett fritidsintresse. Andra har brukshundsklubben eller idrotten.”

Frustration kan kanaliseras i kreativ aktivism. Passivitet i det offentliga samtalet är lika med att sanktionera romernas utsatthet. Om varken kommunen eller staten agerar blir det dolda budskapet till medborgarna; det är okej som det är. Ni behöver inte bry er.
Men det behöver vi. Hela tiden. På alla nivåer i samhället. I mindre grupper och i större organisationer. Vi kan ställa politiska krav både på kommuner, regioner och riksdag. Vi kan skriva Medborgarförslag och lämna in till kommunen där vi bor.

Och vi behöver det mänskliga mötet. Det är när vi ser oss själva i andra som vi blir människor. Så öppna din hand, vi bor i samma land. Öppna din blick, ge en igenkännande nick. Öppna ditt öra för det du får höra. Öppna ditt hjärta och dela samma smärta. Öppna din gräns och glöm aldrig hur det känns!

Gudrun_Schyman_riksd

Gudrun

Stäng meny