”Att köpslå med människors liv”. En krönika av Margarethe Müntzing, om en välfärd på deken, publicerad i Skånes Fria, lördag 29 mars 2014

Nyss hemkommen från en resa till Minsk slår det mig hur levande vår stad ter sig. Här ser jag alla sorters människor.

Jag ser pappor med barnvagnar, en nyanländ familj från Syrien med tunga matkassar, en kille med rullstol som trixar sig fram i trafiken och kvinnan som har Downs syndrom på bänk i solen.

I Minsk ser jag inte denna mångfald och sällan människor med något synligt funktionshinder.

När jag frågar en vitrysk väninna om detta får jag veta att det både finns förklarliga och traditionella skäl som gör att gruppen barn och funktionsnedsatta inte syns i staden.

När familjer utökas kan en förälder stanna hemma med en mycket låg månadsersättning i tre år, vilket oftast blir kvinnans lott. Kvinnor går i pension vid 55 års ålder, bland annat för att kunna finnas till hands för sina barnbarn. Funktionsnedsatta personer har sällan en utbildning, en bostad eller stöd i sin vardag. Vanligt är även att mannen begär skilsmässa om barnet föds med funktionella svårigheter, berättar hon.

Och jag tänker på hur mycket jag har tagit för givet när det gäller omsorgen här i Sverige.

Min syster har en utvecklingsstörning, bor i en egen lägenhet i en fantastisk gruppbostad och hon åker färdtjänst till en daglig verksamhet som anpassar verksamheten till hennes möjligheter. Här har vi LLS-lagen som är till för henne.

Det är dock en skör tanke ­– och i mitt bakhuvud finns alltid vetskapen om att välfärden är på deken, att jag måste ha beredskap för att ta ett större ansvar för henne både praktiskt och ekonomiskt.

Jag tänker på ett möte jag var på med de personliga assistenterna i Simrishamn. De ställde politikerna till svars för försämringar i deras arbetsförhållanden.

Majoriteten vill sälja ut dem för att spara pengar men assistenterna vill inte gå över till en privat entreprenör där de kommer få sämre arbetsförhållanden och lön än de redan har.

Det kommer drabba personerna med funktionsnedsättning, som på ett bräde kan bli av med hela sin trygghet eftersom deras assistenter inte vill vara kvar i kommunen.

Kommunen köpslår med människors liv i jakten på korvören som ska rädda ekonomin, åtminstone mandatperioden ut.

I Vitryssland förtvivlar den nyblivna mamman som fått ett barn med Downs syndrom. Hon vet att om hon inte ägnar resten av sitt liv att ta hand om detta barn så gör ingen annan det heller. Hon vet även att hon, inom några år, kommer få ta hand om sina åldrande föräldrar.

I Sverige ser kvinnors framtid ljusare ut. Eller gör den?

Margarethe Müntzwing, Fi Simrishamn

Stäng meny