Rapport från ”Hearing om utveckling av en äldrebransch” 2013-11-07

”Vi vill stärka förutsättningarna för ett gott liv på Österlen, året om, livet ut och vill på Österlen utveckla en ”äldrebransch” med hälsa, mat, kultur och natur som hörnpelare. Vi vill också arbeta för en god äldreomsorg den dag vi behöver den.” Hur ska en liten kommun som Simrishamn klara finansieringen? Och hur ska personalrekryteringen gå till? Dessa frågor belyser vi på höstens hearing där vi lyfter fram oss äldre som en kraft för att utveckla det lokala näringslivet och öka sysselsättningen på Österlen” (Ur programbladet)

Ing-Marie Jacobsen, Ulf Rosvall och undertecknad representerade F! och lyssnade på entreprenörer som vill sätta Österlen på kartan som Sveriges Baden-Baden, Tysklands främsta kurort, dit tyska pensionärer med en hel del extra i plånboken kan komma för att göra av med slantarna på gourmetmat, spaanläggningar och kulturevenemang.  Ordet ”äldrebransch” som man hävdade uppfunnits i Simrishamn, var något som stolt upprepades vid flera tillfällen.

Förutom olika talare så ordnades även ett panelsamtal som inledning och i slutet. Ulf satt med i första passet och jag hoppade upp i stolen på slutet, en smula oförberedd måste erkännas.

Salen var full av folk, mest människor som uppnått pensionsåldern. Simrishamnsbostäder fick tala för sitt utbud som symboliserades av en bild på de påbyggda lägenheterna på ”Bruket”. De har varit svåra att hyra ut då hyran är så dyr att en lågavlönad barnfamilj eller en person med låg pension inte har råd att bo där. De som har pengar tänker sig nog ett mer ståndsmässigt boende gissar jag, även om de översta lägenheterna har havsutsikt. Talaren, Per-Olov Järvgren, tyckte att det är ett problem att de stora villorna som många äldre bor i är billigare att bo kvar i än att sälja för att flytta till ett seniorboende.  Mäklargårdens representant, Åke Blomberg, menade att det är viktigt att hitta strategier så att det blir snurr på husmarknaden. Då är förhoppningen att äldre personer flyttar till bekvämare bostadsrätter så deras hus blir lediga för yngre människor att köpa.

Matfrågan för äldre representerades av Maria Persson, Österlens kokkonst och Barbro Nöörgard, föreningen Pantrarna. Båda talade om alternativ till matdistribution, och hade idéer om både matlagningskurser för äldre och möjligheter för pensionärer att äta på restaurang eller få restaurangmat levererad. Jag tänkte dock i mitt stilla sinne att de som fått insatsen matdistribution beviljad inte har den minsta nytta av matlagningskurser då ju anledningen till insatsen är att man inte längre orkar laga mat själv! Mat från hotell Svea eller någon annan restaurang är ju inte heller något som andra människor än de med gott om pengar kan åtnjuta dagligen och det står dem ju fritt redan idag att fixa mat från vilken distributör de vill. Kanske är det inte heller någonting att diskutera på en hearing om generella möjligheter att leva ett gott liv på Österlen då man blir äldre. Kostutredningen efterfrågades från publikhåll men ingen kunde riktigt svara på frågor runt detta.

Det handlade kort sagt mycket om hur man ska locka välbärgade pensionärer till Österlen, både som turister och att slå sig ner permanent, detta genom att marknadsföra golfbanor, kulturen (där bristen på god kulturpolitik, vi har ju inte ens har en kommunal konsthall, kan vara ett rejält hinder), vinprovning och spaupplevelser. Kiviks hotell fick mycket utrymme genom två kvinnor som fick göra reklam för sin verksamhet och dessutom lyckades få hela församlingen att göra yogaövningar. Visst är yoga är bra och visst är förebyggande friskvård viktigt för alla men då ska det också finnas möjlighet för alla som önskar att ta del av friskvården utan att det ska kosta skjortan, tänkte jag och tog en kopp kaffe.

Efter fika fick en av sjukhusets ägare berätta om satsningarna på vissa operationer och på byggandet av seniorboende på sjukhusområdet. Klart är att människor som är äldre känner trygghet i att det finns ett sjukhus och en vårdcentral i kommunen.  Men då sjukhuset drivs av ett privat bolag så finns ingen garanti att det finns kvar i framtiden. Det kan även vara så att sjukhusledningen plötsligt inser att det finns annan lönsam verksamhet att satsa på som ger mer klirr i kassan.

Om jag ska sammanfatta eftermiddagen så tänker jag att talarna hade en övertro på att en rik fritid och ett gott liv skyddar äldre från att bli så sjuka att de behöver belasta det solidariska välfärdssystemet. En röd tråd var även att fritidsaktiviteter gärna får drivas av privata entreprenörer som kan ta betalt och att de som har råd ska kunna välja lite finare boende än de som inte har det. Ordet ”valfrihet” användes en hel del och med det menades det att pensionärer med god ekonomi ska ha möjlighet att välja lite mer service, lite godare mat och lite roligare fritidsaktiviteter. Och om ålderns krämpor ändå gör sig påminda ska givetvis valfrihet råda även inom vårdsektorn. När man inte är nöjd så är det ju bara att byta. ”Eller hur” tänkte jag och såg alla de mycket trötta och sjuka äldre framför mig. Jag såg de som haft tur att få komma till det äldreboende som de valt för det är ju inte självklart i en liten kommun där platserna på särskilt boende är begränsade. De har förmodligen inte valt just det hemmet för att de har googlat på nöjdhetsstatistik från bolaget som just nu driver boendet, utan för att de, eller deras anhöriga, önskat en specifik ort. Kanske där de alltid bott och har sin trygghet. Jag är säker på att de flesta äldre i Simrishamn struntar fullständigt i vem som utför tjänster och det kan ju dessutom ändras huxflux när ”AB Flyttgröt” går i konkurs eller hittar ett mer lönsamt område och ett nytt AB tar över. Vad äldre kvinnor och män däremot vill ha är människor som hjälper dem med det de behöver. Utan att det kostar mer än de kan betala. Och utfört med en kärleksfull hand.

I den avslutande paneldebatten med oss politiker fick vi frågan om vi trodde att Simrishamn i framtiden kan vara en god plats att bli gammal på. Socialdemokraterna tog upp personalfrågan, om hur viktigt det är att höja statusen för vård och omsorgsyrket med bland annat satsningar på bra utbildning och goda löner samt rätt till heltid och med det sagt så behövde inte jag återupprepa detta. Jag fokuserade istället på de som var frånvarande i både debatten och hos talarna; de framtida pensionärer, oftast kvinnor, som inte kommer kunna leva på sin pension. Den enda applåden denna eftermiddag fick Fi!

Själv kommer jag enligt prognosen ha ungefär 6700 kronor att leva av om jag går i pension vid 65 års ålder. Då har jag ändå en akademisk examen och en okey grundlön. Med en så mager kassa är det bara att glömma avecprovning med designechoklad eller seniorboende med havsutsikt, för att inte tala om golf och healingmassage. Jag tänker att jag haft tur som fått så många barn som kan säkerställa att jag slipper ättestupa. Men det ligger ju i linje med den borgerliga drömmen om framtidens äldreomsorg, som också togs upp av flera talare, frivilligorganisationernas och de anhörigas (läs kvinnornas) ökade ansvar för basal omsorg som något naturligt.

Om detta behövs pratas mycket, mycket mer i vår kommun som ju måste inse att äldreomsorgen kommer haverera om politiken inte börjar se realistiskt på framtiden och höjer blicken. Det krävs långsiktighet och fantasi, inte blåa drömmar om snabba pengar att tjäna i en ”äldrebransch”

Margarethe Müntzing
Socialnämnden

 

Stäng meny