Ett år efter valet – att för ett ögonblick se insidan utifrån

– Det första intrycket var att det var extremt strukturerat, inget dödsnack, väldigt effektivt och ändamålsenligt. Men det visade sig att det snarare handlade om att det mesta var uppgjort i förhand.

– Det mest slående är tystnaden. Kommunens enda direktvalda politiska arena saknar politisk debatt. Kommunalrådet och oppositionsrådet håller i taktpinnen och i övrigt är det ett ytterst fåtal ledamöter som överhuvudtaget yttrar sig.

– Vårt förhållningssätt har varit att det är här debatten ska vara, det är här medborgarna ska kunna höra hur de personer de röstat på diskuterar, det är här ansvaret ska utkrävas, det är här demokratin ska visa upp sig.

– Man måste vara envis. Men en del av mig mår illa av denna omoderna struktur när vi egentligen har rätt avancerade nutida sätt att kommunicera på. Att ingå i detta föråldrade sammanhang känns faktiskt pinsamt för mig.

Det här är citat från helt nya kommunpolitiker, ett år efter valet. Det är inte tänkt som någon nidbild. Det är tänkt som ett underlag för en seriös diskussion om kommunpolitikens vilja och villkor.

I valet 2010 var det första gången i Sveriges historia som ett ideologiskt självständigt feministiskt parti tog plats i kommunpolitiken. Feministiskt initiativ fick 8,93 procent av rösterna i Simrishamns kommun och blev i och med det kommunens tredje största parti med representanter i så gott som samtliga kommunala styrelser och nämnder.

Det här väcker intressanta frågor som kan vara spännande för fler, särskilt i perspektiv av att kommunpolitiken generellt präglas av hög medelålder, en majoritet män i maktcentra och lågt medborgarintresse för kommunala uppdrag. Den närmast perversa mediala fixeringen vid riks(dags)politiken försvagar kommunpolitiken, trots att det är just på den kommunala nivån som demokratin ska bli verklighet och vardag.

Att lokalisera makten

Sanningen är den att riksdagen de senaste decennierna har avlövats på makt – den har antingen flyttat till Bryssel (EU) eller ut till kommunerna. Kommunalskatten t.ex. är betydligt mer kännbar för de flesta än den statliga skatten. Skoldebatten, den ideologiska, förs i riksdagen men det är kommunen som har huvudansvaret. Kvaliteten på äldreomsorgen debatteras livligt i riksdagen men det är i kommunen den ska säkras. Jämställdhet och mänskliga rättigheter har särskilda debatter i riksdagen men det är i kommunens verksamheter som de vackra orden ska bli verklighet. Bara för att ta några exempel.

I takt med att makten flyttat ut till kommunerna ställs allt större krav på kunskaper och beställarkompetens. Men samtidigt som makten har ökat har antalet förtroendevalda minskat. Kommunsammanslagningar, sammanslagningar av nämnder och en avsaknad av politiska sekreterare gör att folkvalda fritidspolitiker förväntas besitta både egna utredningsresurser och ett stort mått av fackkunskaper för att klara sitt ansvarsområde. Saknas detta, vilket inte sällan är fallet, riskerar politiken att bli prisgiven åt förvaltningens tjänstemän/kvinnor. Personalen gör oftast ett fantastiskt arbete men helhetsperspektiv, långsiktighet och politiskt grundade ställningstaganden uteblir. Budgetmålen tar över. Förändring blir förvaltning. Kvar är kommunen som koncern.

En talande tystnadskultur

Den kommunalpolitiska arenan är central i en vital demokrati och det är en viktig uppgift att bryta upp den tystnadskultur som finns i många kommuner. Det finns ofta en föreställning om att man ska vara ”överens”, med följden att den som påtalar brister hos styrande majoriteter ses som ”förrädare” och som en ”svikare” som talar illa om kommunen. Om den typen av attityd dessutom sprider sig inom förvaltningarnas personal och verksamheter så stoppar den effektivt kreativa förändringsförslag. Resultatet blir ”tysta” arbetsplatser.

För att bryta ointresset och föreställningen om att politik på kommunal nivå bara handlar om förvaltning, inte förändring, är det viktigt att analysera hur det fungerar. Och att tala öppet om det. När ett nytt parti träder in på den kommunalpolitiska arenan, med medlemmar som aldrig arbetat partipolitiskt tidigare, öppnas en unik möjlighet att för ett ögonblick se insidan utifrån.

Vi har samtalat och sammanställt vår bild av hur vi bemötts som nytt parti med nya ledamöter. Hur har arbetet fungerat? Hur har våra frågor tagits emot? Hur har vår feministiska utgångspunkt uppfattats? Vi vill dela med oss av våra intryck. Vi tror att mycket av det vi upplevt är generella erfarenheter, särskilt i mindre kommuner. Vår förhoppning är att våra erfarenheter kan vara underlag för en vital diskussion om den kommunala demokratins ställning och villkor.

­Förändringslust möter förvaltarleda

– Det tar tid att få en helhetsbild. Som det är nu finns inte utrymme för diskussioner om beslutet.

– Det är oklara beslutsgångar. Den enda viljan är att hålla budgeten.

– Det finns inga styrdokument och då sitter förvaltningschefen på hela makten och all information. Luddigt formulerade underlag skapar onödig frustration och frågor möts med en försvarsinställning, vilket gör att det bli svårt att få svar.

– Det är väldigt mansdominerat. Man vill inte ha någon debatt och man vill inte motivera sina ställningstaganden. Det finns en stumhet och en brist på engagemang. En del verkar uppfatta F! som ett hot mot den invanda ordningen. Fler beslutsförslag blir nu ifrågasatta. Mötena blir nu längre. Allt går inte längre som på räls.

– De som oftast säger något är F!. Från andra kan det komma inlägg på detaljnivå, för att man möjligen känner den det berör. Intrycket är att det finns en väldig trötthet som gränsar till leda. Man vill bli klar och gå hem. Den känsla som förmedlas är att inget går att förändra.

Vad vi tillsammans sett är en rad brister som visar att arbetet fungerar så dåligt att nya politiker kan skrämmas bort, att det politiska systemet är självtillräckligt och exkluderande, samt att strukturerna föga förvånande är patriarkala. Situationen är lika allvarlig som ohållbar. Följden blir att människor inte får utlopp för sitt engagemang, att man upplever det som pinsamt att medverka på en så låg nivå, att man blir generad över bristen på sammanhang och helhetssyn, att kritik och frågor uppfattas som hot, att man som ny blir mottagen med ett starkt ifrågasättande, att revirpinkande och blockpolitik faktiskt dödar demokratin.

Frågor möts med en försvarsinställning – eller tystnad

– Frågorna som vi ställer verkar upplevas som angrepp.

– Det är en väldigt tyst nämnd. Det är mest vi som ställer frågor, då suckas det högt, och vi kan bli tillrättavisade och till och med uppläxade. Men det ändrar sig. Det känns inte lika laddat längre.­

– Mottagandet har varit bra men då och då kommer ett leende som signalerar att man kanske inte alltid blivit tagen på allvar.

– Det är frustrerande att inte få någon omedelbar ”utdelning” på allt vårt engagemang men det finns hopp och en stor förändringspotential. Det finns definitivt mer öppningar för oss ju längre vi håller på.

– Jag tycker det är en styrka att kunna reflektera och ändra åsikt. Det hierarkiska, partipiskan passar mig inte. Hade man haft högre i tak (i nämnderna) hade det säkert getts utrymme till positiv förändring. Det är viktigt att man orkar stå ut med allt detta, och det är jag inte säker på att jag gör.

Olika ambitionsnivåer – eller kunskapsluckor

– Vi har haft rätt höga ambitioner. Vi vill verkligen förändra saker och ting och få fram en fördjupad kunskap (i nämnden). Det är svårt att hantera motståndet (i nämnden) . Man blir rädd och irriterad på samma gång. Det är svårt att hantera känslan av att de andra (i nämnden) tycker att jag är jobbig.

– Det tar lång tid att bli insatt och jag känner att jag vill veta vad jag pratar om. Det är väldigt svårt att få den tiden som yrkesarbetande fritidspolitiker. Att delta under sin egen ambitionsnivå känns inte bra.

Svårt att lära gamla hundar debattera

Vad vi sett är att kommunen som organisation, både den förvaltande delen och den politiska delen, och särskilt samspelet dem emellan, fungerar mycket, mycket sämre än vad de flesta hade föreställt sig. Kombinationen av brist på politiska mål, en fixering vid budget, en informell mansdominerad maktkoncentration med ett tillhörande paternalistiskt förhållningssätt till både politik, personal och medborgare, är problematisk.

En nybliven kommunpolitiker, utan tidigare parlamentarisk erfarenhet, kan lätt känna sig dum. Man förstår tydligen inte allt det som alla andra, genom sitt tysta medgivande, ger uttryck för att förstå. Det skapar obehag. Ställer jag för många frågor blir jag obekväm i andras ögon. Fattar jag beslut utan att veta tillräckligt stannar obehaget kvar hos mig själv. Reaktionen kan bli att jag överhuvudtaget inte vill vara med i sammanhang som jag själv upplever som kunskapsmässigt torftiga och där jag inte får utrymme att verka i enlighet med min egen ambitionsnivå.

Det politiska engagemang som ligger till grund för ett beslut om att kandidera till kommunen måste kunna få utlopp och all den tid som krävs av en fritidspolitiker måste upplevas som meningsfull. Få personer har sin tid för att ”sitta av” möten, även om det verkar vara vanligare högre upp i åldrarna, och med en klar övervikt inom gruppen män.

Det sitter i väggarna!

Inte allt förstås. En hel del sitter i huvudena också. Framför allt möjligheterna till förändring. En enkel förändring vore just att byta lokal för fullmäktiges möten. Den domstolsliknande inredningen med en sittning som gör att alla tittar varandra i nacken och att åhörare varken ser eller hör, inbjuder inte direkt till vital debatt.

Men viktigast av allt är att vi får en bred och öppen diskussion om hur vi vill att kommunpolitiken ska fungera. Hur ska dialogen se ut mellan medborgare och förtroendevalda? Var ska vi mötas och diskutera i ett generöst och öppet klimat? Hur ska kommunens kvinnor och män förvissa sig om att det finns politiker som företräder dem på ett representativt sätt? Hur ska fler medborgare engageras i det viktiga demokratibygge som den kommunalpolitiska arenan erbjuder?

En bra början kan vara att Kommunfullmäktige tillsätter en ”fullmäktigeberedning”, dvs. en arbetsgrupp med någon från varje parti, som börjar nysta i frågorna och bjuder in till en allmän diskussion.

Gudrun Schyman
Ledamot i KS och KF för Feministiskt initiativ
Simrishamns Kommun

P.S. Det här är inte ett dokument att bli deprimerad över. Tvärtom – det ger oss möjligheter att kreativt föreslå förändringar. Våra erfarenheter är också att klimatet förändras under resans gång. Vi/F! får numera också uppmuntran för våra demokratiambitioner, också i nämnderna men särskilt från väljarna! Och – på kommunfullmäktigemötet i februari i år beslutade en majoritet, på F!:s initiativ, att tillsätta just en ”Demokratiberedning”! D.S.

Stäng meny